Vi ses på genusdebatten.se

Ni som ännu inte hittat dit bör skriva in http://genusdebatten.se i era web-adressfält

Nu är det bara småfix kvar (alla inlägg + kommentarer är överförda)

genusdebatten.se

Det var en del saker som inte kom med nu, men som jag ska försöka ordna så småningom, tex. kommentarerna som var under ”länktips” och ja. Tills vidare får ni bara kommentera inläggen istället. En sån kommentarsbubbla saknar jag… men om ni vill kommentera så klickar ni på blogginläggets rubrik och skrollar ner till kommentarsstället. Om ni vill svara på en annans kommentar så håller ni musen över dennes kommentar och klickar på ”reply” (så som det var hos Pelle Billing).

Ses där!

För ev. frågor maila till genusdebatten@gmail.com

Nya genusdebatten

Jag uppmanar våra skribenter att _inte_ posta fler inlägg på denna blogg eftersom att inläggen nu är importerade till den nya

genusdebatten.se

Ni är välkomna att skriva nya inlägg där.

Sidan är fortfarande under uppbyggnad så det är mkt som behöver ordnas. Bland annat så är inte kommentarerna överförda… någon som har ett bra tips på hur man för över just dem? (Om någon vet en bra plugin för just det)

Kommentarsfältet där ska vara så som önskat.

Skriv om det är något ni undrar!

/Mariel

Update: Och bara därför råkade jag göra något fel så att hela sidan kraschade Bara skriv här så länge tills jag fått ordning på det hela…

Människors olika värde

Jag läste två notiser i SvD på morgonen som tillsammans fick mig att fundera.

Först, på ledarsidan presenterar Per Gudmundsson en ”filosofisk nöt för järnvägspendlarna”. Frågan gäller om man skulle offra en tjock gubbes liv för att rädda fem andra människors liv, och i just detta fall har frågan ställts tillsammans med en kartläggning av de tillfrågades politiska åskådning. Själva forskarartikeln utgår ifrån ett resonemang av Bo Rothstein om att personer i den intellektuella vänstern skulle vara mer benägna att offra enskilda människoliv för att tjäna ett ”större” syfte, och finns här:

Saknar vänstern respekt för individens rättigheter?
en experimentell studie.
Göran Duus-Otterström & Mikael Persson

Rothsteins argumentation leder dock fram till ett testbart empiriskt påstående. Han hävdar att personer på den politiska vänsterkanten kommer att vara beredda att »knäcka några ägg» för det kollektiva bästa.

Detta test har man alltså gjort. Låt mig genast betona att detta inlägg inte är avsett som en introduktion av partipolitik i detta forum. Min fundering gällde snarare hur resultaten blivit om man gjort samma studie utifrån ett ‘könspolitiskt’ perspektiv. Försök alltså ha det perspektivet i bakhuvudet när ni läser vidare.

Artikeln ger dessutom lite mer bakgrund till de filosofiska utmaningarna. Till exempel brukar det visa sig att, om frågan ställs på olika sätt, får man olika svar. Tänk dig en skenande vagn på en järnvägsräls. Om den fortsätter rakt fram kommer den att döda fem personer; om du kan styra in den på ett annat spår, kommer en person att dödas. I detta fall väljer de flesta (runt 90%) det minst hemska alternativet. Om de i stället ställs inför valet att knuffa en tjock man framför vagnen, vilket skulle stoppa vagnen och rädda de fem, men döda den tjocke mannen, är färre personer (runt 20%) beredda att göra det.

Filosofer har försökt förklara detta resultat bland annat genom att hänvisa till doktrinen om dubbel effekt och det näraliggande förbudet mot att behandlas endast som ett medel. Doktrinen om dubbel effekt säger i sloganform att det är tillåtet att utföra en god handling även om man kan förutse att handlingen kommer att ha dåliga konsekvenser, men otillåtet att utföra en ond handling som medel för att skapa goda konsekvenser.

Hur gick det i testet då? Jo, det visar sig att vänstermänniskor inte är mer benägna än högermänniskor att offra en fet man för att rädda fem järnvägsarbetare. Nullhypotesen tycks alltså stämma.

Har Rothstein då fel? Dessa forskare är villiga att gå ett steg längre i sin analys:

Tidigare tolkade vi Rothstein som om rättighetskränkningar generellt sett blir följden av ett fokus på kollektivets intressen. Men kanske bör man tolka honom annorlunda. Rothstein verkar mena att risken med att inte anlägga ett individuellt rättighetsperspektiv är att det kommer att leda till att en grupp förtycker en annan grupp, låt gå för förment universella skäl. Rothstein skriver exempelvis att vänsterutilitarism leder till att »kollektivets» intressen premieras före individens, men att detta kollektiv riskerar att likställas med arbetarklassen.

När de nu modifierar frågan, får de ett annat resultat (min fetstilsmarkering):

Figur 1 visar tydligt att det faktiskt finns viss substans i Rothsteins tes om den tolkas i klassintressetermer. Individer till höger är varken mer eller mindre benägna att knuffa den tjocke mannen om han framställs som direktör eller asfaltsläggare. Den predicerade sannolikheten att offra individen för en person som står längst till höger ideologiskt är omkring 20 procent oavsett den tjocke mannens sociala status. Figuren visar dock tydligt att bland individer som placerar sig längst till vänster är benägenheten att knuffa mannen betydligt högre om han presenteras som direktör än som asfaltsläggare. Den predicerade sannolikheten att knuffa mannen för en individ som står längst till vänster ideologiskt är 33 procent om den tjocke mannen introduceras som direktör, men bara 17 procent om han introduceras som asfaltsläggare. Slutsatsen vi kan dra är alltså att individer som står till höger ideologiskt inte påverkas i sin benägenhet att offra individuella rättigheter beroende på individens sociala status. Individer till som placerar sig till vänster tenderar däremot att vara mer villiga att offra individers rättigheter om individen i fråga är en högstatusperson. Vilken mekanism som förklarar detta resultat har vi inget svar på, men klart är att motståndet mot att knuffa den tjocke mannen inte är okänsligt för klass- eller grupptillhörighet.

För den som vill läsa på lite om direktörer och allmänhetens bild av dem, kanske rapporten Den medialiserade direktören kan vara till hjälp. Man kan tänka sig ett antal förklaringsmodeller för varför en viss grupp människor skulle tycka att just direktörer är mer umbärliga, eller t.o.m. offervärda, än andra. Ett kapitel i Den medialiserade direktören handlar om hur företagsledare närmast är urtypen för manlighet:

Ur ett idehistoriskt perspektiv kan 1900-talets olika arketyper av ledarideal också ses som arketyper av mansideal, där företagsledare är maskulint könsmärkt men manlighet är också företagsledaremärkt (Kallifatides 2002).

Men om det vore svaret – att direktörer drabbas extra av vår idé om ‘male disposability’ – är det inte lätt att se varför det omsätts i en skillnad längs den politiska skalan. Min egen hypotes, som jag tillåter mig själv att inte belägga, är att man i vissa sammanhang utmålar företagare som ett slags projektion av allt som man finner förkastligt, symboler för en förhatlig konsumtionshets. Sålunda blir direktören endast en symbol, medan asfaltläggaren fortfarande är människa.

Det känns som om det skulle ha varit intressant att se andra varianter på frågan. Vad om den fete varit en kvinna? Eller en kvinna som inte var fet? En kvinnlig direktör? Hur hade svaren fördelat sig då?

I samma tidning fanns en artikel (och i nätupplagan betydligt fler, dock inte den artikel om fanns i papperstidningen) om upploppet i Göteborg, där en 17-årig tjej antas ha lagt upp kränkande material om andra tjejer på nätet (hon hävdar att hon är oskyldig). I tidningen illustreras artikeln med en bild, där ett antal invandrarkillar står mitt emot några vita poliser. Det hela ser ut som om upploppet handlat om att manliga beskyddare dragit ut för att hämnas sina kränkta systrar eller flickvänner, men det är vad bilden tycks förmedla. Jag har inte någon annan information som säger att det är så det var. Artikeln nämner också ett videoklipp ”där en ung tjej kastas omkull på marken och misshandlas”. Jag hittade klippet här. Jag är inte 100%, men nog ser det ut som om de som misshandlar tjejen också är tjejer?

Det är möjligt att reportern missade det där sista. Det är inte lätt att se på klippet vad exakt som händer. Själv drevs jag mest av nyfikenhet, då jag tyckte att det inte automatiskt stämde med bilden av ridderliga män ute för att hämnas sina kränkta kvinnor, att de skulle slå ned andra kvinnor. Men om vi köper bilden av män som generellt våldsamma, kanske vi hamnar i samma sits som de som hellre offrar en direktör än en asfaltläggare? Vi ser inte längre individen, utan bara en schablon.

Under det rosa täcket.

Inledning – Man sa; ”Läs på!”

Många gånger under tiden på Genusnytt fick vi höra av våra åsiktsmotståndare att våra åsikter berodde på att vi var dåligt pålästa. Jag anser naturligtvis det är en kritik som inte stämmer angående oss ”kommentarsfältsherrar”, jag ansåg mig vara påläst och i gott sällskap bland likasinnade vetgiriga människor. Men naturligtvis griper jag mig an uppgiften ändå och har nu läst(eller läst om) tio titlar (böcker, studier eller forskning.) Så jag tänkte ge mig på att problematisera detta materialurval från det ”hela bibliotek” feminismen säger sig ha som tungt stöd. (För er info: Jag har satt ”projekt Umo” på lite pausläge för att prioritera upp detta först, för jag tror detta kan vara bra för vår sak.)

Nina Björk

Nina Björk, född sent 60-tal, är författare, journalist och litteraturvetare. Hon skriver själv följande om boken ”Under det rosa täcket” på dess baksida:

Nina Björk

”Min bok är ett inlägg i den samtida feministiska debatten. Den har en önskan om en feminism som inte gör kvinnan till en utopi om ett bättre samhälle, som inte gör henne till en naturlig identitet – utan som istället kämpar för en frigörelse från fasta könsidentiteter.”

Sedd som sådan den var ämnad att vara, enligt  författarens ord ovan, så är där egentligen inte mycket att säga. Det är hennes åsikter och samhällssyn, sådan som hon såg världen, i mitten av 1990-talet, med ”en feministisk skärva i ögat” (s. 170)

Dessvärre har denna ovetenskapliga skrift, som jag skulle vilja kalla populärpolitisk skönlitteratur, lyfts upp till en status inom feministiska kretsar och genus”vetenskapen”, där den används som om den vore vetenskaplig. Det är i detta statusperspektiv min problematisering av denna ska ses.

Källor

En av de vanligaste formerna av kritik jag mött, sen jag hittade till mina åsiktsfränder, är hur vi och i synnerhet Pär Ström hanterar källor; tex detta. Ur det perspektivet blir det tragikomiskt att de själva lutar sig mot ”ett bibliotek” där man finner detta lilla citat:

Jag har skrivit utan noter, men om du vill läsa vidare finns en litteraturlista längst bak där du hittar de böcker och tidningar som jag har använt. I de fe fall då jag har använt texter som inte finns i svenska utgåvor, står jag själv för översättningarna. (s. 17)

Det ges absolut ingen möjlighet att följa upp och gräva vidare när man skriver utan noter! Det är helt okej om man skriver skönlitterärt, men… Detta är av feministernas hyllade biblar, den används som studiematerial på universitet som indokt.. förlåt.. utbildar genus”vetare”!

Jag säger som Pär Ström: Man baxnar!

Likhetsfeminism

Boken är en skrift inom likhetsfeminismen, vilket kort innebär att man anser att kvinnor och män är lika och att uppfattningen om s.k. ”manligt” och ”kvinnligt” är sociala konstruktioner. Huvudbudskapet i boken är att visa att ”kvinnlighet” är kulturellt, dvs att genuspositionen Kvinnan är något man skapar. Nedanstående citat sammanfattar, vad jag upplever som, Nina Björks mål/budskap med boken:

”Feminism bör vara en kamp för att ordet ”kvinna” inte ska betyda någonting mer än sin definition, ”en människa med bröst och slida”. Då skulle ordet inte längre forma våra liv som det gör idag.” (s 14).

Jag håller delvis med Nina Björks analys. ”Kvinnlighet”(och ”manlighet”) är tveklöst delvis en social konstruktion. Det är bara att se på hur modet varierar och hur ”kvinnligt” och mode går hand i hand. Jag menar:

1. att vi föds med en biologisk programmerad grund till könsidentitet(hädanefter förkortad bpk), vilken gör att vi känner oss som man, kvinna, ingendera eller både och. Den övervägande majoriteten som föds med ett visst könsorgan har motsvarande bpk. För detta finns det stöd i biologisk forskning tex. om transpersoner och fall som David Reimer. (Vill ni ha källor är det bara att hojta)

2. Vi människor har olika starkt behov att markera identitet. Utifrån vår  identitet tar till oss något jag benämner som identitetsmarkörer. Dessa markörer är ibland rent kulturellt(tex. klänning och troligen rosa), ibland sprungna ur biologiska skillnader. Vi tar till oss dessa markörer för att vi vill identifiera oss både genom att visa vad vi är och vad vi inte är. Vissa markörer varierar med tid och kultur och kommer till stor del från en marknad som vill åt våra pengar, andra saker är gemensamt över kulturer och därmed troligen biologisk grund.

Hur förhåller sig Nina Björk till punkt 1 – biologiska skillnader?

Naturen kan bara vara facit om vi gör den till facit, kan bara utgöra en lag om den dras in i det specifikt mänskliga och värderas som en lag. /../ Naturen kan bara framträda via människans tolkning av den, kan bara förklara människan om hon värderar den som rätt förklaringsgrund. (s. 50; författarens kursivering)

Så om vi inte värderar tyngdlagen som ”rätt förklaringsgrund” kommer äpplet inte falla neråt? Naturen är (en del av) facit, vi klär det med ord för att bit för bit förstå facit.

Exemplen från dessa det naturligas profeter tydliggör just det argument som måste vändas mot dem: det går inte att klä av en vuxen människa hennes kultur och säga att där har vi naturen. (s. 55)

Precis, men det omvända går inte heller! Det går inte att särskilja biologi och kultur. Successivt byggs kunskap kring biologiska skillnader upp, denna kunskap måste man vara öppensinnig för. Men likartsfminister, så som Nina Björk, har helt utan stöd bestämt att dom inte vill ta hänsyn till biologi. Och med den inställningen gör man skada i samhället. Eller som ”vår Ulf T” i en kommentar briljant formulerade detsamma:

Genom att bortse från evolutionspsykologisk, biologisk och medicinsk forskning på könsskillnader, blir det lättare att leva kvar i tron att allt går att ändra på. Men hur gynnar det jämställdheten och målen att nå fram till flexiblare könsroller, att man stångar huvudet i väggen bara för att man bestämt sig att det inte skall finnas en vägg där?

Låt oss titta på punkt 2 – identitetsmarkörer.

För att visa sin feministiska ståndpunkt, könet – en socila konstruktion, använder hon sig av litteratur, tidningar och film från 1980- och 90-talet.

Om vi som feminister inser att vi lever i ett [1]patriarkalt samhälle där [2]kvinnor förtrycks, måste vi också vara medvetna om att det är detta samhälle som samtidigt skapar en kvinnlighet och förtrycker den. Förtrycket handlar inte om att det någonstans bortom patriarkatet lever en sann kvinnlighet som inte får komma till uttryck i dag – utan det handlar om att det överhuvudtaget finns [3]krav på att kvinnor ska vara ”kvinnliga”.(s. 15; min numrering, författarens kursivering)

[1] Om vi religiösa inser att Gud finns…? Sorry, jag tror varken på gud eller patriarkat. Det är helt okej att tro på vad som helst, men inte okej att:
*      bekosta kalaset med våra skattepengar
*      pressa det på oss andra
*      indoktrinera våra barn
*      denna tro anammats av hela vår maktelit så att vi som inte delar denna lämnas utan demokratiska rättigheter.

Varför förkastar jag patriarkatet? En orsak är att i uttrycket patriarkat ligger(iaf så som ordet används) en värdering jag inte delar som nedanstående citat visar:

Samtidigt hotas vi inte i vår könsidentitet, för vår överordning i hemmet motsvaras av en underordning på arbetet – och det är detta arbete, denna offentliga sfär, som är den viktiga. (s. 102)

Jag anser att hemmet är den viktigaste sfären. Det är den sfär som jag, utan att göra någon vetenskaplig undersökning, vågar påstå att majoriteten prioriterar som viktigast i livet. Jag menar även att dessa två sfärer hänger ihop och är beroende av varandra.

[2] Kvinnor förtrycks.. ? Av vem då? Man kan inte vara förtryckt utan förtryckare och/eller förtryckande system. Det förtryckande system som Nina Björk lyfter fram ser ni ex på i nedanstående citat:

När vi här har gått på jakt efter den naturliga kvinnan har vi ofta hittat henne omnämnd; hon är modepressens huvudperson under nittiotalets första hälft. Elle (eller Vecko-Revyn, Månadsjournalen, Damernas Värld, Femina) talar ivrigt om henne  - men tvingas just därför samtidigt att tala om hur vi ska sminka oss, klä oss, dofta, hur vi ska förändra vår kvinnokropp med hjälp av räning, färger och hårplockande. Deras kära naturliga kvinna lever bara här: i maskeraden. (s. 35; min markering)

Det är ”av och för kvinnor-system” som lyfts fram. Är det patriarkatet?! Det är en värld män sällan blandar sig i eller ens förstår sig på. Visst är det så att kvinnors ok handlar om skönhet. Det beror på att skönhet har samband med fertilitet. (Men, lägg inte skitet på männens axlar. Jag har inte mött en enda man som uppskattar botoxfyllda läppar och kindben. Det är den homosociala gemenskapen som detta handlar om, och i marginell utsträckning männen. Återkommer till detta när jag skriver om en annan bok.) Männen har ett annat ok, som absolut inte är mindre tungt att bära, vilket jag skriver om  här.
För att vara en förtryckt grupp måste ”någon annan grupp”(här: män) ha det väsentligt bättre. Som kvinna kan jag välja klänning-byxor, tyst-blyg eller mer aktiv på t.ex. dajtingmarknaden, smink-osminkad, pumps-gympaskor, hemmafru/deltidsarbetande-styrelseproffs och ändå betraktas som ”kvinnlig”. Hela världen ligger för mina fötter, (nästan) hela bredden. Det finns inte mycket till hinder, mer än min egen vilja och mina personliga förutsättningar. Om man är bra förblindad av den där feministiska skärvan så framstår kvinnors problem som ”värst”, för då ser man inte männens motsvarande problembilder, likaväl som man inte ser de positiva saker ”kvinna” medför.

[3] Krav på att vara kvinnlig? Det går utmärkt som kvinna att leva ett utmärkt liv utan att följa dessa krav. Det är ett val! Alla val i livet är inte lika lätta att göra. Det är lättare att följa strömmen än att låta bli. Men det är lik väl ett val. Deal with it!

Slutsats

Det finns inget, absolut inget, stöd för feministiska teorier i Under det rosa täcket. Tillskillnad från de faktiska strukturer som Pär Ströms bok Mansförbjudet lyfter fram, så är detta en skev bild där feminister behöver ta bort skärvan ur ögat för att se världen ur ett mer balanserat perspektiv. Det är under all kritik att en bok av denna klass används som kurslitteratur på univeristetsnivå.

 

 

———————————————

Jag blev i kommetarsfältet påmind om att jag bör styrka att detta används på universitet/högskolor. Så nedan finner ni några exempel.

Kurslitteratur för feministisk litteraturkunskap oc genusteori 7,5 HP

Kurslitteratur genusvetenskap A 30 HP

Eftersom denna vetenskap har så djupt stöd*host* så ska den ju även spridas till våra läkare och lärare

 

 

Den bok är så viktig för genusvetenskapen att den även finns noga omnämnd på wikipedia – Genusvetenskap

 

Logik och Initution – En diskussion om manligt och kvinnligt språk (1-3)

Uppdaterad (igen): Del 3 Om logik förtrycker kvinnor – Vad förtrycker då inte kvinnor?

Jag kallar denna text en ”diskussion” för de slutsatser jag drar här är ännu inte ordentligt styrkta med källor. Vidare så började inlägget (liksom mitt förra) på kommentarsfältet i Mariels inlägg Kvinnohat eller vanligt hat.  Där finns dock redan över hundra kommentarer så jag tror det är bättre att göra den här delen till ett eget inlägg.

Inspirationen till dessa tankar fick jag från Stinas kommentarer.

Jag håller som sagt inte med om flera av de slutsatser hon drog  men ett av hennes huvudargument var att vi inte ens försöker förstå. Så utmaningen blir inte att skriva vilka punkter jag tycker var felaktiga utan att svara från en plats av förståelse – och det är mycket svårare.

Jag flyttade mina kommentarer som handlar om Manligt och kvinnligt språk,deras olika funktion, kopplingen i Game/PUA och liknande till detta inläggs kommentarsfält för att göra dem lättare att hitta och undvika de översvämmar den tidigare debatten (som mer har fokus på Lady Dahmers åsikter)

Innehåller:

Del 1 Logiken och Initutionen

Del 2 Kvinnligt och Manligt språk – Två olika funktioner

Mina tankar om Lady Dahmers kritik av 2PAC tröjorna på H&M

Låt mig kort redogöra för mina reaktioner på ett par frågor som dök upp i Mariels inlägg om Kvinnohat eller bara Hat?

Först och främst: Liknelsen till Hagamannen är löjlig. Vad hagamannen är känd för är i första hand våldtäkter och i andra hand ingenting men vad Tupac Shakur var känd för var i första hand musiken och i andra han gangsta-kulturen (West Coast) med tillhörande pistoler och kpistar

Vill Lady Dahmer så kan hon såklart ta diskussionen om West Coast Gangsta hos fattiga svarta i USA med alla deras destruktiva moment (och där finns mycket att diskutera, inte minst vapenfixeringen) men att försöka diskutera våldtäkt utifrån 2PAC är sanslöst dumt på basis av TRE starka orsaker

1) Ingen med intresse för dylik tröja skulle associera musikfenomenet 2PAC till våldtäkt (LD gör det utifrån ointresse och genusteorins kontrollbehov där man inte pratar om vad man själv gör utan agerar låtsasdomstol för vad andra borde få göra)

2) Det stämmer att Tupac åtalades och dömdes för sexuella övergrepp i Atlanta 1994  men i den domen finns inga som helst belägg för livstids yrkesförbud eller liknande lagvidrigt nonsens. Även om Tupac levde så fick han alltså promota sin musik på tröjor

3) Varifrån har man fått att det var en våldtäktsdom? Tupac dömdes två gånger för ”sexual abuse” av 19 åriga Ayanna Jackson. Han fick straffet 1,5-4.5 års fängelse. Så här beskrivs domen och bakomliggande händelser på Hip Hop nyhetsbloggen The Thuglife Army.

he was acquitted of the three sodomy counts and the weapons charge, but in an apparent compromise verdict, convicted of two counts of sexual abuse–specifically, forcibly touching Ayanna Jackson’s buttocks. Bail was set at three million dollars, and Tupac turned himself in and was incarcerated. On February 7, 1995, he was sentenced to not less than one and a half to not more than four and a half years in prison.

Det är heller inte utan orsak händelserna beskrivs som skumma. Även i Ayanna Jacksons egen berättelse (Thuglife har både Tupacs och Ayannas perspektiv) begicks övergreppen i grupp. Påföljderna reflekterar inte alls detta utan snarare de aversioner polisen hade mot Tupac specifikt efter skottlossningen i Atlanta.

Men viktigast här är inte vems version man tror på. Även om man går helt på domstolens linje så kvarstår faktum att Tupac dömdes för sexuella övergrepp till högst 4,5 års fängelse. Att utöver det straffa honom med nån slags livstids yrkessabotage var skulle man hitta grunden för sånt förfarande?

Vad vi med säkerhet kan konstatera är att resonemanget knappast är förenligt med svenska kriminalvårdens filosofi.

Kvinnohat eller bara hat?

I början av veckan kritiserade Lady Dahmer H&M på facebook deras beslut att ha artisten Tupac som tryck på en tröja.  När ilska (hatiska kommentarer som helt klart går över gränsen för vad som är okey) flödade in under hennes inlägg bloggar hon senare om att det är uppenbart kvinnohat, och inte bara hat.

HÄR kan man se inlägget och alla kommentarerna som nu blivit väldigt många. Det är många som också försökt att resonera med dem som skriver hatiskt.

HÄR motiverar LD att det är specifikt kvinnohat. Vad är egentligen kvinnohat i så fall undrar jag?

Random genusbild

Parti-party!

Agenda

För längesen nu skrev jag om en nutidstavla där nutidsfeminismen utgör ett ytterst centralt motiv. Tv-programmet Agenda häromdagen gav mig möjlighet att visa det motiv jag ser, utan att jag framstår (hoppas jag) som en konspiratorisk galning. Jag har försökt mig på att transkribera delar av programmet.

Mats Knutsson (programledare): ”Hur sannolikt är det att man skulle kunna se någon sån här typ av uppgörelse på riksplanet mellan socialdemokraterna och moderaterna på regeringsnivå?” (ca. 36 min. in i programmet)

Efter att ha pratat en mängd om att det är osannolikt och inte realistiskt pga svårigheter så som politisk tradition och arv, mobilisera gräsrötterna osv. leker Katarina Barring (statsvetare) med tanken:

”.. så finns det ju mycket som talar för ett sånt samarbete”

Mats Knutsson: ”Vadå?”

Katarina Barring: ”Ja.. likheterna mellan.. de sakpolitiska likheterna.. mellan moderaterna och socialdemokraterna.. är mycket större än vad dom vill ge sken av.”

”det låter på dig som det ändå finns vissa förutsättningar, vad säger du, Tommy Möller?”

Tommy Möller(statsvetare) ”Ja, jag delar ju den analysen”

De sakpolitiska likheterna är alltså mycket större än man vill ge sken av!

Mailkonversation med Sanna Wallin, Brå.

Låt oss nu titta på det svar jag fick från Sanna Wallin (naturligtvis har jag frågat henne om jag fick publicera det) angående rapporten som avhandlades i föregående inlägg.

Min frågeställning löd:

Hur kan det vara att man har så bred definition i undersökningen och inte bara undersöker händelser/handlingar som är juridiskt olagliga? Är det BRÅ’s val eller kommer det på direktiv från regeringen?

Sanna Wallin, som är utredare på Brottsförebyggande rådet (Brå) och en av rapportens författare, svarade:

varför vi valt att definiera utsatthet så som vi gör beror på att ibland är det väldigt svårt att avgöra om en händelse är brottslig eller inte. Det finns också en hel del händelser, som är brottsliga (förtal, ofredande mm) som kan vara svåra att skilja åt. Både för respondenterna själva och för oss. Det som är viktigt är ju dessutom hur det påverkar den förtroendevalda och vad det får för konsekvenser, bara för att en handling är brottslig behöver ju inte betyda att den påverkar mer.

Vi har också ställt oss frågan om vi har fångat upp en del av den hårda samtalston som kan förekomma i fullmäktige och riksdag och vid nästa undersökning, som kommer att göras redan nästa år, ska vi försöka mäta det bättre.

Hälsningar/Sanna Wallin

Politikernas partaj

Mitt politiska intresse fick jag med nappflaskan, typ. När 80-talet var ungt gick jag med i ett ungdomsparti, men sen länge har jag ingen politisk hemvist. Det beror inte på att mina åsikter/min ideologiska ståndpunkt har förändrats, det beror på att mitt parti har förändrats. Samtliga partier har vandrat in i mitten där dom försöker ha ett socialt trivselpartaj, sen ge ”sken av” att vara djupt politiskt olika inför sina väljare och litar på att vi väljare är så korkade att vi fortsätter välja av tradition och låter oss luras.

Parallellt med denna kompisträff på mitten, så gör man ändringar i sekretesslagen som gör deras arbete allt med skyddat från vår insyn. Och riktigt illa är läget för att media, vars främsta uppgift är att granska makten, är inbjudna på samma trivselpartaj.

Det är här statsfeminismen kommer in i bilden. Det är ett utmärkt vapen att använda som ridå för att vi inte ska protestera mot våra högvördiga majestäts ”goda” arbete. I alla tider har offerkofta till ”kvinnor (och barn)” använts som verktyg för att driva igenom de mest vansinniga illdåd och galenskaper (rekommenderar varmt denna bok). Det verktyget fungerar, om och om igen, pga ”Women are wonderful”-effekten.

Då är frågan, varför har det blivit så här?

Jag menar att det är många faktorer som samverkar, vissa mer avgörande än andra. Jag kommer här hantera en faktor, den som hör bloggämnet till, det där med genus.

Kvinnornas ökade inflytande

Nu vet jag att en och annan läsare fick förhöjd puls för man tolkar rubriken som jag anser kvinnor inte hör hemma på dessa platser. Därför vill jag lägga in en brasklapp här: Naturligtvis tycker jag lämpade individer ska finnas på yrken som passar dessa. Vad man har mellan benen saknar betydelse, med ytterst få undantag(tex skådespelare).

Två liknelser:
Ska man vara brandman så krävs en toppfysik, som ytterst få män och långt färre kvinnor har möjlighet att nå. Den som vill vara brandman, måste utöver att ha biologiska förutsättningar, hålla fysiken i trim. Uppdraget i sig tar inte hänsyn till individens förutsättningar.

Vill jag tjäna mitt levebröd på att studera spindlar, så kan jag inte ha spindelfobi. Har jag spindelfobi, får jag börja med att bemästra den. Uppdraget tar inte hänsyn till min fobi.

Jag har tidigare skrivit om det som inom genusvetenskapen kallas homosociala gemenskapen. Män och kvinnors homosociala gemenskap är olika, vilket jag tidigare försökt beskriva i två inlägg blogg,  här och här. Män växer upp med ett ”ta skitet som en man och tig!” Som kvinna äger jag rätt att gnälla om jag anser någon är ”dum med mig”. Vi har alltså inte fått ett problem därför att kvinnorna blivit fler i politikens värld, anser jag. Vi har fått ett problem därför att kvinnorna tog med sig den kvinnliga homosciala gemenskapens spelregler in i politikens värld. Det är en av huvudorsakerna till att vi idag har parti-partyt på mitten.

Låt mig ta ännu en liknelse: En person som väljer bli polis, väljer ett yrke där den har långt större risk att hamna i hotfyllda situationer än en förskollärare. Därvid är kravet på att individen som valt polisyrket kan hantera hotfyllda situationer mycket högre. Har man inte den mentala styrkan för det får man antingen lära sig eller välja ett annat yrke. För uppdraget i sig innehåller ”hotfyllda situationer”.

Ett politiskt uppdrag kräver att man använder spelregler från ”den manliga homosociala gemenskapen”. Politiker måste helt enkelt kunna ta skit och stå pall för det, det ingår i uppdraget! Politik, politiska debatter är konflikt inte konsensus. Det är hetlevrat och känsloladdat och vi tycker olika. Mängder saker kan tolkas på mängder olika sätt. Det går inte att ta hänsyn till hur individer upplever händelser, antingen är en händelse solklart olagligt, det ska politiker slippa naturligtvis, eller så är en händelse inte solklart olagligt och då får politiker (lära sig) ”ta skit”.  Uppdraget politik är sådant att det förekommer och ska förekomma sånt som kan upplevas och tolkas som härskartekniker, trakasserier eller hot för den som inte har den mentala styrkan att ”ta skit” alternativt tolkar kritik som kritik mot person istället för kritik mot sak.

Har man inte den mentala styrkan får man antingen träna upp den eller byta levebröd. Varför är detta viktigt? Varför kan vi inte bara ”vara snälla med varandra”? Jo, för rädslan att uttrycka sig på ett sätt så annan tar illa vid skapar självcensur och konsensus, det vill säga parti-partyt på mitten.

Mina slutord

Syftet med den rapport som gjordes av BRÅ är, som jag ser det, att lägga på fler madrasser till prinsessor och prinsar på ärten. Jag menar att madrasserna som lagts dit måste bort!

Tillåt mig upprepa mig:

”De sakpolitiska likheterna är alltså mycket större än man vill ge sken av!”

Vad kallar man ett samhälle som i praktiken har ett parti men utlyser skenval? Det är alternativet och det är på den väg Sverige vandrar, ett litet steg i taget har vi vandrat på denna väg under flera decennier och vi har kommit riktigt långt på vägen.

Feedback till Genusdebatten

Hej!

Jag skulle vilja läsa lite vad Genusdebattens läsare (inkl. medskribenter) tänker om bloggen!

Skriv gärna en kommentar där ni antingen fritt skriver er feedback alternativt svarar på följande frågor:

1. Vad tänker ni om namnet Genusdebatten? Missvisande eller klockrent? Vore ”Jämställdisterna” bättre?
2. Designen på bloggen är begränsad för tillfället, men senare kanske det finns mer möjligheter att ändra layout, form osv. Vad tycker ni fattas designmässigt? (En edit-funktion för kommentarerna vet jag redan att det finns behov för t.ex.)
3. Ris & Ros? Vad kan bli bättre, vad är superbra?

/Mariel, designansvarig i red.

Fundera på: Varför gör man på detta viset?

Igår såg det ut så här på tv-skärmarna i Sverige:

Vad signalerar den bilden? Varför använda sig av en tydlig kvinna som symbol för ”den hotade/trakasserade”?
Finns det något i rapporten som motiverar detta val?

Naturligtvis kunde inte denna kvinna låta bli att ta sig igenom rapporten som man hänvisar till. Den är ett skämt, från början till slut. Så låt mig försöka visa varför.

Detta inlägg kan kännas malplacerad på en blogg som heter genusdebatten. Men som jag ser det är statsfeminismen och genusgalenskapen bara verktyg vår maktelit nyttjar för en helt annan agenda och det vet jag att jag inte är ensam om. Så jag lägger den här ändå. Hoppas det är okej.

Hur definierar man?

på sidan 22 i rapporten finns en förklaringsruta med följande text, där jag markerat med blå text.

Misshandel
Misshandel innebär att någon med avsikt slår, sparkar eller på annat sätt skadar eller tillfogar annan person smärta.

Hot
Hot innebär att någon avsiktligt hotar annan person med avsikt att framkalla rädsla. Det kan ske såväl muntligt som skriftligt eller med andra subtila medel (t.ex. klädnad).

Skadegörelse
Skadegörelse innebär att någon avsiktligt skadar eller förstör egendom. I det här sammanhanget inräknas allt från klotter till grövre former av skadegörelse och även anlagd brand.

Trakasserier
– Enskilda händelser av trakasserier utan att förövaren varit fysiskt närvarande
Det kan exempelvis handla om obehagliga telefonsamtal, brev, e-post, SMS eller att någon beställt varor eller tjänster till dig i ditt namn utan att du önskar det. I det här fallet gäller det dock endast enskilda händelser som inte är en del av en serie händelser som du vet eller förmodar utförts av en och samma person eller grupp.

- Enskilda händelser av trakasserier där förövaren varit fysiskt närvarande
Det kan gälla olika former av förföljelse och kontakter som är oönskade och känns obehagliga. Fortfarande gäller det endast enskilda händelser som inte är en del av en serie händelser som du vet eller förmodar utförts av en och samma person eller grupp.

- Upprepade händelser av trakasserier från en och samma person eller grupp
Det gäller nu fortfarande trakasserier fast nu endast sådana som ingått i en serie händelser som du vet eller förmodar utförts av en och samma person eller grupp. Här handlar det dock om trakasserier oavsett om förövaren eller förövarna varit fysiskt närvarande eller inte.

Låt oss då titta i SAOB, åter igen min markering med blå text

TRAKASSERA trak ¹ase ⁴ra , v. -ade . vbalsbst. -ANDE , -ING . ( förr äv. -c- ) [ av fr. tracasser , sannol. till traquer , hålla skall efter, jaga, inringa; sannol. av ljudhärmande ursprung. -- Jfr TRACKA ] (på ett upprepat l. i tiden utdraget sätt) medvetet utsätta (ngn) för obehag l. kränkande behandling, förfölja l. ansätta l. plåga; äv. utan obj.

Trakasserier är per definition upprepat!

Detta citat finner ni på sidan 29 i rapporten

I denna rapport syftar benämningen ”brott” både på händelser som i juridisk mening utgör brott och på liknande obehagliga händelser som faller utanför brottsbalken.

Enda orsak jag kan se till att man man tar med låtsas-trakasserier, så som enstaka händelser, och andra saker som är lagliga handlingar är att blåsa upp siffrorna i rapporten.

Att med ljus och lykta letar efter ”kvinnor drabbas värst”

Det är endast en marginell skillnad i grad av utsatthet mellan kvinnor och män (17 respektive 16 procent). S. 26

Inom nästan samtliga partier uppger förtroendevalda kvinnor högre utsatthet än förtroendevalda män. S. 27

Skillnaden är så marginell att den omöjligtvis kan vara signifikant, därvid, anser jag, att det är felaktigt att påstå att kvinnorna ”uppger /../ högre utsatthet”

En annan frågeställning är dock intressant här, tillåt mig citera från DO.

Samma beteende kan uppfattas som trakasserier av en person medan en annan person inte alls behöver bli illa berörd.

Finns det något i rapporten som tyder på att kvinnliga politiker uppfattar mer beteenden som trakasserier?

Över hälften av kvinnorna (57 procent) och 16 procent av männen upplevde att trakasserierna påverkade privatlivet, mycket eller delvis.

Liknelse: Om du är rädd för spindlar, om du tycker det är obehagligt så till den grad att det ”påverkarde privatlivet, mycket eller delvis”, kommer du minnas händelser som inkluderar spindlar i en mycket högre utsträckning än jag gör som inte är rädd för spindlar. Så fungerar vårt minne.

Vid en studie som bygger på självrapportering för en 12 månaders period, så är det rimligt att anta att din upplevelse av situationen har stor påverkan på dina svar.

Att kvinnor upplever att trakasserierna går ut över vardagen i så mycket högre utsträckning än män kan tyda på att samma handling (motsvarar spindlarna i liknelsen ovan) upplevs olika av gruppen män än gruppen kvinnor och att  därför minns och återger man händelser  i större utsträckning. Det skulle isf innebära att kvinnor är mindre drabbade, men upplever händelser värre.

Huruvida det ligger något i denna teorin jag har, kan man inte utläsa ur rapporten, pga hur den skriven(jag har dock mailat efter mer info, får se om vi får det). Denna teori är de ”strukturer” jag ser i min värld, som jag menar är en effekt av ”women are wonderful”. Vi är, som jag ser det, helt enkelt mycket snällare när vi har med en kvinna att göra.

I uppdraget politiker, anser jag att handlingar som kan upplevas som trakasserier, är en del av uppdraget. Jag skriver om detta, hur vi tolkar saker olika, tex. här. Jag anser att ger man sig in i politiken får man faktiskt ha skinn på näsan och råg i rygg. Har man inte det bör man pyssla med något annat. Om inte kvinnliga politiker har den egenskapen så behöver dom antingen bygga upp skinn på näsan eller så får de individer som har de egenskaper uppdraget kräver, sköta det arbetet.

Mina slutord

Jag skulle kunna fortsätta i evighet. Dumheterna är staplade på varandra i den rapporten. Men jag slutar här. För det viktiga är inte att såga den rapporten, ni kan ju läsa den själv.

På uppdrag av regeringen har Brå för första gången tillfrågat nära 14 000 förtroendevalda ledamöter i kommuner, landsting, regioner och riksdag om deras utsatthet och oro för brottsliga händelser av olika slag.  s. 2

Det viktiga är att ställa sig frågor som;

• Varför beställer regeringen denna rapport?
• Är det på regeringens direktiv som definitionen av handlingar är så bred att lagliga handlingar, som man i uppdraget bör tåla, ingår?
  (det framgår i rapporten att definitionen breddats sen tidigare studier. Detta direktiv bör vara offentlig handling. Har inte letat efter den än och vet inte riktigt var jag ska leta, men det bör vi göra.)
• Vad riskerar vi se i kölvattnet av denna rapport?